Det är lätt att säga: ”vad var det jag sa” – när vi nu ser ännu ett kapitel av de sorgliga händelserna i Knutby spelas upp i media. Man kan säga mycket om den mediala uppmärksamheten händelserna har fått, även om hur mer seriösa sammanhang lyft aspekter av frågan. Men det hjälper inte dem som var med, och det hjälper inte oss som redan från början tog avstånd men får vår del av kritiken och misstron.
För omkring 40 år sedan började nya tongångar göra sig gällande inom frikyrkliga ungdomskretsar, framförallt i pingstsammanhang. Det talades om de som ville något mer med sin kristna tro, de som var mer hängivna än vi andra, de som följde Jesus till 100%. Ryktena gick om stora skaror som sökte sig till en nybildad församling i Uppsala för att gå på bibelskola.
En annan sådan samlingsplats fanns i en församling på Söder i Stockholm. Vi hade ingen formell teologisk utbildning men var ett gäng från min gamla hemstad som bodde i Stockholm då och som bestämde oss för att gå dit och bilda oss en uppfattning. Det vi upplevde gick långt utanför det vi ansåg som rimligt, även om musiken var häftig och medryckande. Vi fortsatte i våra vanliga ”tråkiga” engagemang inom olika missionsförsamlingar.
En del av våra vänner sökte sig dock till dessa sammanhang, men sedan hördes de inte av igen. När jag senare kom ut i pastorstjänst såg jag spåren lite här och var i landet, församlingar som delats i två – en del för och en del mot – och hur de som var ”för” brann intensivt en tid för att sedan försvinna. Kvar stod ”de gamla” och undrade vad som hände. De ”nya” församlingsbildningarna försvann snabbt.
Inte sällan fick vi ”gamlingar” ta skott från det omgivande samhällets kritik. Plötsligt fick jag som pastor i en missionskyrka stå och förklara stolligheterna som visats i media eller på annat sätt kommit till allmän kännedom. Misstanken fanns där: ”kan det hända där kan det hända här”.
Samfundledningarna i de ”äldre” frikyrkosamfunden hade tidigt på 1800-talet ordningar på plats för att hantera pastorer och andra ledare som spårade ur. Där fanns strukturer för att utkräva ansvar. Men i de ”nya” fria rörelserna som inte ville ha någon mänsklig auktoritet över sig fanns inte detta på samma sätt. Det hängde då ofta på att kända predikanter kunde tala ungdomarna till rätta, när det inte gick var katastrofen ofta där.
Som forskare har jag stött på ett antal fall av liknande karaktär som nu åter diskuteras i media. Det har skett i olika länder, i olika kulturer, men med motsvarande gränslösa uppförande och ledare som har fallit för frestelsen att utnyttja situationen. I riktigt gamla väckelsekretsar hade detta ett namn: sållningstider. Det handlade om att den väckelse som byggts upp spårade ur. Vi har exempel på sexuella övergrepp, våldsutövning och till och med eldstrider med den civila ordningsmakten, för att inte tala om ekonomiska oegentligheter.
Den fråga vi måste ställa oss är om det religionens fel eller om det är något allmänmänskligt som med vissa förutsättningar riskerar att urarta? Är du fientligt inställd till kristen tro är det lätt att man tror det första. Backar man bandet något skulle jag dock vilja påstå att det kan hända var som helst där en eller flera ledare får ett osunt inflytande över andra. Då spelar det ingen roll om det är inom idrottsrörelsen, politiska sammanhang, bland aktivister eller i finanskretsar.
Inom Equmeniakyrkan ställs en rad krav på den som ordineras till diakon eller pastor. Det finns anställningsavtal som reglerar förhållandet mellan medarbetare och församling. Det finns en styrelse som tar arbetsgivaransvar och ibland i större församlingar en arbetsledare som leder arbetet. Utöver detta finns regionala kyrkoledare med ett tydligt tillsynsansvar och en ansvarsnämnd dit det går att anmäla oegentligheter.
Vi arbetar förebyggande genom att lyfta värderingsfrågor. Av gammalt har de flesta känt till att frikyrkan har tagit avstånd från till exempel kriminalitet, alkohol, otrohet, övergrepp, maktmissbruk och ekonomiska oegentligheter. Förr i tiden blev människor uteslutna ur församlingarna när sådana saker uppdagades. Nu går det inte längre till så. Pendeln har svängt åt andra hållet och vi måste ibland skriftligen dokumentera våra värderingar i olika sammanhang.
I skuggan av Knutby handlar kanske mer om ett samhälle än en kyrka som har förlorat sin oskuldsfullhet. Det som bekymrar mig idag är vad som sker när man fortsätter att kasta ut barnet med det smutsiga badvattnet. Jag väljer dock att fortsatt tro att de flesta människor förmår bilda sig en egen välgrundad uppfattning och agerar utifrån detta.
Pastorn i Kanalkyrkan