Just nu pågår de sista förberedelserna inför morgondagens och kommande veckas manifestationer om klimat och hållbar livsstil. Än en gång mobiliserar organisationer, frivilliga och aktivister för att söka påverka framtidsutvecklingen. Några riktigt kända, men de flesta tämligen anonyma.
Detta är dock inget nytt för vår tid. Några av oss minns 70-talets ambitioner att leva en lugnare, humanare och mer ekologisk livsstil. Groddarna gjorde entré, vegetariska restauranger introducerades, unga kristna levde i kollektiv och folkhögskolor startade kurser i alternativ odling. I vår villa på Ottersvägen 15 i Mora lade vi i viss mån om vår livsstil, med intryck från folkhögskolan Skeriol och scouterna i Missionskyrkan.
I kyrkorna finns en rad personer från denna tid som satte avtryck genom sina skrifter, inte minst Harry Månsus och Stefan Edman. Vi samlades till tonårsting för att diskutera hur utvecklingen skulle kunna vändas. En del kritik fick vi för att inte vara andliga, vi SMU:are i näbbstövlar och Palestinasjalar (för mig blev det ingen sjal förrän 1989 men Fjällrävenjackan kom in redan ett decennium innan). Vi bojkottade ett visst bensinbolag för att få bort apartheid i Sydafrika och vi kunde allt om multinationella företag och deras produkter.
Jag har funderat på varför inte utvecklingen kunde vändas. Ett av svaren är att vi inte riktigt visste, koldioxiden stod inte högst på dagordningen, vi hade blyad bensin, asbest och diverse hemska kemikalier i första rummet. Ett annat av svaren är att vi inte ägde frågan, även om vi vann på ett ställe bytte makterna skepnad och vann på andra. Några av de kristna trubadurerna vid denna tid gav oss framtidshopp, men till slut flyttade också vi till stan (Stockholm) och fortsatte med våra liv.
Min generation uppfostrades till reformarbete, inte aktivism och revolution. Vi menade att samarbete var bättre än att tro att vi själva skulle ha bättre lösningar än de som höll i rodret. På så vis kanske vi inte var nog radikala, men mixen av okunskap i sakfrågor, oförmåga att få verkligt gehör och avsaknaden av trovärdiga alternativ gjorde att tiden gick.
En av skräckvisionerna från 70-talet började så här: ”Det är tidig morgon i Peking (Beijing hette så då i väst) och 300 miljoner kineser går ut för att starta sina bilar och köra till jobbet”.
Den tiden är redan förbi.
Men hoppet då, kanske någon undrar?
När jag strax ska cykla hem från kyrkan där jag avslutar min arbetsdag med dessa rader, kan jag undra vilken skillnad vi som människor kan göra. Det mest fantastiska är dock det Gud gör. När vi för några år sedan samlades i Kanalkyrkan och talade om omställning hamnade snabbt omvändelsen i fokus. Kyrkan har att leva det trotsiga hoppet, trots oron och ångesten som skälver vår värld. Eller med Olov Hartmans ord från psalm 62:
”En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam. Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt, försoningens kalk.”
Pastorn i Kanalkyrkan