Author Archives: Anders Sköld

Berättelsen om Elia har levt ganska starkt i mitt eget liv de senaste åren. Många av de gammaltestamentliga berättelserna ger oss ett narrativ som tolkar livet. De sätter in oss i ett sammanhang men öppnar också horisonter av hopp. I de djupare skikten finns insikter som hjälper oss att modigt leva våra liv.

Elias berättelse är en ganska vanlig predikotext. Vi befinner oss i Israels nedgångstid, det som i texterna brukar beskrivas som att folket vände sig till olika avgudar. Gud kallar Elia till uppdraget att reformera Israel och föra folket tillbaka till deras fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Det sker genom en märklig sammandrabbning på berget Karmel, en symbol för kampen mellan det onda och det goda.

Det som brukar vara predikotexten är det som följer efter. Drottning Isebel, som varit den som dragit in det onda i landet, står nu efter att döda Elia. Han flyr ut i öknen och drabbas av vad vi idag skulle kalla en djup depression. Han ser sitt liv som förfelat, han önskar sig döden och sätter sig ner att invänta att så sker. En öken kan vara en bra plats för det.

I det läget uppenbarar sig Gud för Elia igen. Den Gud som kallade honom finns fortfarande där, men möter honom på ett nytt sätt. Nu sker det inte i stormvinden som drar förbi utan i den stilla susningen. Han frågar efter Elia och Elia svarar.

Många av oss kan känna igen oss i beskrivningen, att efter en tid av svåra prövningar är det som om alla krafter tagit slut, men att vi möter Gud på nytt, på ett annat sätt. Men det som händer sedan är minst lika spännande och definitivt inte lika uppmärksammat.

Elia får inte uppdraget att återvända till Karmel, han får uppdraget att hitta en efterträdare som ska ta upp hans mantel. Manteln stod tydligt för uppdraget och används än idag för att beskriva ett visst arbete eller ett visst uppdrag. Elias väg går vidare upp till öknen i norr där han finner den Elisha som Gud pekat ut som hans efterträdare. Ur det föds en hel skola av profetlärjungar som var och en på sitt sätt lägger grunden för ett annat sätt att upprätta gudsfolket.

Nu är tiden mellan Kristi himmelfärdsdag och pingst. Det är den tid då lärjungarna under bön och fasta väntade på den Hjälpare som Fadern skulle sända efter att Jesus tagits upp till himlen igen. Det är en tid för reflektion över vad som ska komma. Påskens verklighet ligger som en grund för allt de gjort och skall göra, men nu skall Andens vind föra dem vidare och evangeliet ska spridas, inte genom Jesu stämma utan genom våra stämmor.

Och de går med Jesu förbön ringande i deras öron: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” (Joh 17:20—23)

Pastorn i Kanalkyrkan

Det ingår i varje pastors uppdrag att bära församlingen i bön. För egen del brukar jag börja varje arbetsdag med en bön inne i kyrksalen. De dagar jag inte gör det, känns det som om jag inte riktigt kommit till jobbet. Det gör att jag snabbt återgår till ordningen.

På söndag infaller Bönsöndagen i våra kyrkor, en söndag då vi av tradition samlas till bön. Böndagarna i Sverige var av gammalt särskilt påbjudna botdagar vid nödtider eller speciella händelser. De tre dagarna efter Bönsöndagen fram till Kristi Himmelsfärdsdag på torsdagen var också dagar av bön, bot och fasta, bedjande Gud att avvärja landsplågor och ge en god årsväxt. Detta blev gångdagarna eller svarta korsets dagar: man gick i procession med ett svart kors som tecken på sin vilja till att ändra på sina liv. Den påbjudna seden avskaffades hos oss år 1772.

Men behovet finns kvar. Det är nog första gången under min livstid ordet landsplåga kan användas i sin ursprungliga betydelse, inte bara som en käck beskrivning av en schlagerslända. Det förefaller dessutom som att vi lär få leva med pandemin under överskådlig tid. Detta föranleder oss att fundera över ”årsväxten”, förutsättningarna för att vi ska kunna leva de liv vi lever. Innan detta hände talades om att dra ner på konsumtionen för klimatets skull, nu tvingas vi i stor utsträckning göra det.

I kyrkan har vi talat om omvändelse som en del av omställningen, detta att vi reellt behöver fundera över hur vi lever. Är det vi nu lever av tvingande nödvändighet på grund av pandemin något som kan bli bestående i framtiden på grund av klimatet, om vi inte frivilligt går från ett liv i överflöd till ett ”bara” drägligt liv? Vi lär oss det som tidigare generationer visste: det finns saker som står utanför mänsklig kontroll. Det handlar om att förhålla sig till detta faktum.

Så med början på söndag får vi uppmana varandra till bön för varandra och för det land vi bor i. Vi får be för dem som drabbas av landsplågan: de som blir sjuka, de anhöriga och de som sörjer. Vi ber för dem som arbetar med att ge vård, lindra och trösta. Vi ber för alla dem som upplever vardagen svår i ensamhet och i längtan efter kontakt med nära och kära.

Men vi ber också för dem som sörjer för vår årsväxt, på kort och lång sikt. På kort sikt ber vi att de resurser som behövs ska finnas till hands. På lång sikt ber vi att vi tillsammans både ska hitta möjliga vägar för vårt samhälle och vår värld, men också att vi kan mobilisera en vilja till den nödvändiga omställningen. Detta kan vi bara göra tillsammans. Inte ens en prepper kan överleva i sin ensamhet särskilt länge.

Pastorn i Kanalkyrkan 

Sammanfattning av predikan ”Lovsång genom allt” 20200510 vid gudstjänst femte söndagen i påsktiden i Kanalkyrkan, av Hans Andreasson. Gudstjänstens tema var ”Växa i tro”.

Lovsång genom allt – växa i tro

I dessa tider hyser många av oss oro för framtiden. Det vore konstigt annars, som att sticka huvudet i sanden och låtsas att inget har hänt eller kommer att hända. Då kommer frågan vi måste fundera på: Var hämtar vi kraft att fortsätta våra liv trots allt som hotar oss själva, våra nära och hela samhället?

För 100 år sedan skrev missionären och psalmboksredaktören Erik Nyström: ”Ge mig en tro som himlen ser” (Psalmer och Sånger nr 460). Psalmen talar om det som gör att jag brukar tiden rätt, att jag lever till Guds ära och kana vara ett glädjebud till människorna jag möter.

Texten läses från Johannes evangelium, kapitel 17, vers 9—17:

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

Tro är att hålla evangeliets ord för att vara trovärdiga och sanna.

Vi uppfattar att evangeliet har ett värde både i denna tid och i den evighet som kommer. Samtidigt som vi håller tron för sann är det viktigt att vi vågar uttrycka tvivel. Genom att möta och reflektera över våra tvivel kan vi växa i vår tro. Faran finns annars att vår tro förlorar sitt värde: ”den var när vi var små och inte förstod bättre”.

Prövningen för tron som trovärdig och sann är att den som har ärligt svårt att tro inte får komma med sina invändningar och frågor. Det kan odlas en kultur av tystnad kring kristen tro, både i kyrkan och i samhället. Både i kyrka och i samhälle behöver vi kunna tala om både tro och tvivel.

Tro är också att vi förbinder oss till att agera efter evangeliets ord.

Jakobsbrevet beskriver att en tro utan gärningar är död. (Jak 2) Liksom ett hopp som inte uppfylls inte är något hopp är inte heller en tro utan gärningar tro.  Tron behöver samverka med gärningarna vi gör. Jesus gav oss berättelsen om de två sönerna som blev tillfrågad av fadern att gå ut och arbeta på fältet. En son som sa ”Ja” och gjorde inget, en som sa ”nej” men gick ut. Båda hade dock problemet att ord och handling inte hängde samman.

Prövningen för tron som något vi förbinder oss att agera på, är att vi börjar agera oärligt. Det kallar vi ibland hyckleriets surdeg, det har en tendens att sprida sig. Även om vi blundar för det själva är det uppenbart för alla som ser vad vi gör och vad vi inte gör.

Tro är vidare att vi vågar agera på vår övertygelse även om omgivningen inte alltid förstår vad vi håller på med.

En sak jag ofta har mött gäller oförståelse kring den kristna generositeten. Som kristna är vi vana att ge pengar, tid och omsorg utan tanken på egen vinning.

Prövningen med att omgivningen inte förstår sig på vår kristna tro är att vi kan framstå som socialt obegripliga. Det kan väcka förargelse eller löje, ibland med rätta. Det drar ett dåligt skimmer över oss själva som individer eller över församlingen. Tron visar dock sin kraft i uthålligheten, att människor till sist börjar undra vad vi håller på med och varför, för att till sist verkligen försöka förstå.

När vi en tid hållit evangeliets ord för trovärdiga och sanna, men också agerat efter dem även om omgivningen inte alltid förstår, då kommer vi att förändras till vår inre människa.

Tron håller fast i både medgång och motgång – var och e av dem har sina frestelser. I Jesu bön som vi tidigare läste handlade det inte om att tas ut ur världen utan bevaras från det onda. Många människor bär ett vittnesbörd ”genom allt”: genom både stort och smått, genom både högt och lågt. När vi går i tro kommer vi att förändras till vår inre människa.

Tron visar sig i vårt sätt att vara men pekar också bortom oss själva. Ingen människa är perfekt och kommer heller aldrig att bli det. Tron är inget vi äger utan det är tron som äger oss. Märkte vi själva när vi började gå och tron gjorde med oss det evangeliet talat om att den skulle göra?

Ofta fastnade vi på vad vi ännu inte var, men tron bar oss ändå. Ofta fastnade vi på vad vi ville vara, men tron bar oss ändå. Till sist fann vi: det är inte vi som bar en tro, det var tron som bar oss.

Människor har i alla tider hämtat inspiration i naturen. I vår nordiska kontext eller i den keltiska traditionen är det i regel positiva erfarenheter, men naturen har genom historien också setts som hotande och farlig, till exempel ett stormigt hav eller en farlig skog. Det finns något meditativt för den stressade nutidsmänniskan i mötet med naturens skönhet och vila.

En vanlig natursymbol är bilden av det sakta växande trädet. I klassisk hebreisk tradition är detta en framstående metafor för visheten: ”För dem som håller sig till henne <visheten> är hon ett livets träd – lycklig den som håller fast vid henne.” (Ordsp. 3:18) I Edens lustgård fanns också livets träd, inte bara kunskapens träd på gott och ont. Korset är i kristen tradition också en symbol för livets träd.

Söndagens tema om att växa i tro finner vi bland påskdagarna, de stilla dagarna då vi tar in påskens verklighet och reflekterar uppståndelsens betydelse i det sätt på vilket vi lever våra liv. Just denna söndag är växandet i centrum, alltså hur det kommer sig att vi växer till på livets många olika områden.

Här möts vishetens betraktande reflektion och den kristna trons omorientering mot att leva ett liv redan här och nu, med uppståndelseljuset mötandes oss redan i denna spruckna värld. Visheten är till sitt väsen allmänmänsklig, uppenbarelsen något diametralt annorlunda som genomlyser det vi hade förväntat oss.

Som människor har vi förmågan att reflektera över världen, våra relationer och vår egen livsresa. De erfarenheter vi gör genom livet förvandlar oss som yrkesmänniskor, som sociala människor, i våra nära relationer och i vårt förhållande till de ”existentiella” frågorna. I yrkeslivet växer vi genom vårt utövande, från att vara nybörjare till att bli chefer eller specialister. I våra sociala relationer odlar vi vänskap genom åren. I våra familjer går vi från att vara yngst till att vara äldst. Förstå mina starkt förenklade bilder rätt.

Men trädet förblir utan rötter om vi inte får redskap att hantera våra existentiella frågor. Inte bara coronapandemin tvingar oss att fundera på liv och död, gång på gång möter vi spänningen mellan kontroll och vanmakt, närhet och distans, leda och mening. Få saker haltar så mycket som för den som bara odlar en eller några av dessa livets fyra dimensioner: Vi behöver alla växa i vårt ansvar (yrke), i våra nätverk (socialt), i våra nära relationer (familj) och i vårt livs stora meningsfrågor (existens).

På söndag möter vi dessa frågor i vår gudstjänst, som hålls på plats i Kanalkyrkan. I den bästa av världar har vi ordning på ljudutsändningen och inte bara bilden när vi streamar vår gudstjänst. Temat är ”att växa i tro” och den kristna anvisningen till dig som vill vandra den vägen i ditt liv. Välkommen!

Pastorn i Kanalkyrkan  

Under kyrkans år lyfts de viktigaste bibeltexterna fram för gudstjänst och andakt, med jul, påsk och pingst som de tre stora helgerna. Tanken är att den som följer kyrkans förkunnelse under ett år på detta vis får en grundläggande bild av kyrkans tro och liv. Det är också detta som ligger till grund för konfirmation av de unga och katekumenat för de vuxna. Givetvis vet även jag att det är ytterst få som gör detta långsiktiga försök att förstå kristen tro och kristet liv. Men kyrkans liv och våra liv är inte något som kan kokas ner på tre repliker i en TV-soffa och kyrkan skulle svika människorna om man tog genvägar som förvanskas det som står på spel här.

Kommande söndags tema handlar om ”vägen till livet”. Det är ett starkt tema som berör oss alla och som det är lätt att relatera till. De bibelberättelser som inryms under fjärde söndagen i påsktiden, som söndagen officiellt benämns, är dock oerhört mycket svårare att ge sig i kast med. Evangelietexterna är hämtade från Jesu avskedstal i Johannes evangelium, inte direkt känt för att vara lättolkat. Övriga texter ger väldigt olika infallsvinklar, som sammantaget berikar temat mer än de ingående texternas eget innehåll.

I kyrkoåret befinner vi oss mellan påsk och pingst. Det är en förberedelsetid för de kristna, där vi ser tillbaka på Jesu liv och förbereder oss för att i ord och handling verka i hans efterföljd. Det inleds med uppmaningen att vittna om påskens verklighet, men det ställer snabbt frågan om hur det ska kunna  vara möjligt. De kommande söndagarna ger svaret på detta: Herren själv leder oss som en herde för fram sina får, vi växer i tro och vi hämtar kraft i bönen. Genom pingsten ges vi del av den andre Hjälparen, sanningens ande. Med den ”verktygslådan” kan vi verka i Jesu efterföljd.

Under temat ”vägen till livet” inbjuds vi att reflektera över den inbjudan till liv som evangeliet ger oss. Grundbudskapet är att Jesus inte kommer att vara med lärjungarna utan att de anförtros ett uppdrag oberoende av om han själv är med dem i fysisk gestalt eller inte. Det finns en tydlig signal om att Jesus inbjuder oss till det eviga livets gemenskap med honom i Faderns hus, men det är också uppenbart att det innan dess finns ett uppdrag för oss alla att fullgöra i denna värld.

Så att reflektera över livet medan vi lever det är ett kännetecken för den kristna människan. Att varje söndag möta andra i kyrkan och dela erfarenheter som gjorts under veckan likaväl som mer övergripande reflektioner, detta förvandlar en människa över tid. En kristen kan inte se lättsinnigt på sitt liv på jorden men behöver inte hemfalla åt alltför stor självupptagenhet och gravallvar. En kristen relaterar regelbundet till en stor variation av människor hon annars inte skulle komma i kontakt med. En kristen söker Guds vilja med sitt liv och söker modet och kraften att förverkliga detta.

Så går den kristna mot livet redan här och nu. Den kristna lever livet redan här och nu. Den kristna omsluts av livet redan här och nu. Jesus säger om sig själv att han är vägen, sanningen och livet. Den kristna är redan ”på banan” samtidigt som livet kommer henne till mötes ur framtiden. Jesus säger också att ingen kommer till Gud utom genom honom. Här handlar det om frälsningens räckvidd, som i evangelisk tradition är långt längre än vad vi i regel kan tänka och föreställa oss.

Men i detta får de kristna regelbundet mötas till andakt och gudstjänst, till arbete och tjänst. Som människor i denna värld samverkar vi med alla andra människor av god vilja och som kristna berättar vi om vägvisarna på den vandringsväg vi fann mitt i våra liv, för att ge hoppet och livsmodet vidare. Vi inbjuder också var och en som vill fördjupas i detta sammanhang att dela sin tro och sitt liv med oss.

Pastorn i Kanalkyrkan   

Det finns flera bibeltexter om hur Jesus hjälper förlamade människor att resa på sig och gå. De varierar från fall till fall, alla med sin sjukdomshistoria. Som i så många andra situationer har han en förmåga att se till den särskilda människan i en situation som annars förefaller vara ganska likartad för många.

I kyrkans tolkningar av texter av detta slag blir dessa människors förlamning ofta överförda bilder för något annat, som vår rädsla för döden som så konkret aktualiseras i dessa pandemitider. I Hebreerbrevet finns en språkligt kryptisk text som ändå beskriver en del av människans situation:

Då nu barnen är av kött och blod måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. (Hebr 2:14-17)

En av våra dagstidningars krönikörer lyfte bilden av döden som spelar schack med människan, berömd genom Ingemar Bergmans film Sjunde inseglet. Bilden ska vara tagen från ett kyrkligt sammanhang, en medeltida takmålning där den utmätta tiden förhandlas med dess motpart: döden.

Även om bilden finns på en gammal kyrkmålning finns det ett avgörande problem med den: döden har inget mandat att spela schack med människors liv. I kristen tro handlar det istället om att Gud har människans dagar i sin hand och ger henne det hon behöver för den dag som inne är.

Sedan kan det absolut hända att vi gärna skulle önska oss fler dagar än vad vi får, ständigt fler. Men för mig har det varit viktigt att inte bara fylla livet med dagar utan fylla dagarna med liv. I kyrkans tradition kallas den andliga övningen Memento mori: som vi säger i samband med tacksägelsen efter en nyss avliden: Hjälp oss att vara beredda för vårt eget uppbrott från detta liv.

Hebreerbrevets författare har ett ovant bildspråk, men handlar om att ingen av oss behöver förhandla med döden om våra liv. Jag har svårt att själv fundera ut en mer fruktansvärd situation än den Ingemar Bergman målar upp i sin film, med all den ångest och rädsla som följer i pestens spår.

Istället handlar det om att den som själv blev människa, Jesus Kristus, befriar oss från den rädsla för döden som gjort många till slavar under vår tid på jorden. Han är barmhärtig och trogen. Om det är någon som sitter och spelar schack med oss så är det inte döden. Jesus har gjort det partiet överflödigt då han själv gjort döden schack matt genom uppståndelsen från de döda.

Pastorn i Kanalkyrkan

Tredje söndagen i påsktiden, eller Herdesöndagen som den ibland kallas, handlar om ledarskap. Det behövs i de flesta av livets situationer att någon går före och tar ansvar för att helheten blir bra.

Särskilt viktigt blir detta när det gäller våra liv och vår framtid. När vi anförtror det allra viktigaste åt någon vet vi inte hur det kommer att bli men vi söker efter någon trovärdig som visar vägen.

Ledarskap är ett av de vanligast förekommande ämnena i Bibeln, både i Gamla och i Nya testamentets tid. En av de mest kända texterna som många i Sverige ännu känner till handlar om detta:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.      
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.       
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. (Psaltaren 23)

Gång på gång i livet måste vi släppa taget om vårt eget och lita på att andra människor leder oss rätt. På pilgrimsvandringen konfirmanderna gick igår visade kartan en bro över ån, men när vi kom fram hade hembygdsföreningen satt upp en skylt som förbjöd att någon använde bron. Den var dålig och vi valde för säkerhets skull att gå runt.

Så är det i hela livet, vi är beroende av människors bedömningar av vad som är bra för hela gruppen.

En förälder tar ansvar för vad som är bra för barnen, inte bara för stunden utan på längre sikt.

En lärare i skolan följer en studieplan som lagts upp utifrån pedagogiska och didaktiska riktlinjer om vad som fungerar bra.

Politiker i riksdag, regioner och kommuner följer ordningar för att fördela samhällets samlade resurser på ett bra sätt.

Journalister i TV och i andra medier förmedlar bilder av verkligheten som många människor sedan använder för att fatta sina egna beslut.

Pastorn i kyrkan vägleder människor i livets stora existentiella frågor om mening, liv och död.

I dessa dagar kliver annars ganska anonyma tjänstemän fram och leder samhället genom coronapandemin.

Vi är då utlämnade åt dessa ledares omdömen och ageranden. Det är då viktigt för oss var vi lägger vår tillit och våra liv.

Gång på gång får vi också höra hur ledare i olika positioner följer helt andra intressen. En del kallar sig folkens välgörare men försöker dupera ett helt land, kanske om möjligt en hel värld. Enskilda ledare missbrukar förtroenden för egen vinning av olika slag, något som ses i den ena skandalen efter den andra. En del gör inte rätt av oförstånd, om en som inget ser leder andra blinda är det lätt att alla faller i gropen.

Jag minns en studentavslutning för några år sedan, när olika klassers representanter klev fram och tackade sina lärare. Många gjorde det på ett bra sätt, men en av ekonomistudenterna hade missat detta och klev fram och vrålade något om alkohol och festande efter att ha tagit examen. Kommentaren lät inte vänta på sig: Är det han som ska ta hand om våra pensionspengar?

Därför finns det också inbyggda skydd, där man har försökt stävja ledares övervåld och orättmätiga vinning. I demokratierna är det med jämna mellanrum möjligt att välja andra ledare, i vissa länder har man också satt en tidsgräns för hur länge någon kan ha det främsta ämbetet.

Samhället har omfattande lagstiftning som begränsar den som försöker ta sig friheter. Men det finns också ofta starka oskrivna regler som tillämpas för vad som är etiskt och moraliskt försvarligt, eller kanske bara olämpligt.   

Den kristna kyrkan har sina biskopar, eller kyrkoledare som det kallas inom Equmeniakyrkan. De utövar tillsyn och stöttar både medarbetare som diakoner och pastorer i deras ledarutövning som de olika församlingarna

Psalmisten skriver i Psaltarpsalmen vi nyss läste att ”Herren är min herde”. Bilden kommer från ett samhälle vi inte längre möter så ofta. Det är få av oss som har någon personlig erfarenhet av herdeskap eller känner någon som är en van herde.

Som ung fick jag ibland se hur tant Ellen förde sina får från vintervistet i Morkarlby de sex kilometrarna ut till fäboden i mellersta Selbäck. Den synen ser vi inte längre, men hon var väl förtrogen med vad som krävdes för att de skulle klara färden.

Även om vi inte själva har den erfarenheten kan vi känna igen oss i bilden av herden som ger fåren allt de behöver: vatten, bete och vila. Herden skyddar också fåren mot vilda djur och leder dem så att de inte går vilse.

Jesus säger också att det är han som är den gode herden. Så här i påsktider talar vi om honom som den som ger sitt liv för fåren, i motsats till den herde som bara är lejd och flyr när vargarna kommer.

I en annan liknelse talar Jesus om den gode herden som lämnar de 99 fåren i trygghet för att leta rätt på det enda som har gått vilse. Jesus talar också om sig själv som grinden, den väg genom vilken människor får tillträde till vattnet, betet och vilan. Eller som psalmisten uttrycker det: vi bjuds till ett bord där inte ens våra fiender kan ta det goda ifrån oss.

Jesus säger också att han är grinden, det är genom honom människorna får tillträde till vattnet, födan, vilan. Han dukar bordet i våra fienders åsyn och ingen ska ta det ifrån oss. Vi ska kunna skörda det vi har sått och njuta frukterna av vårt eget arbete utan att det rövas från oss.

I en blogg med anledning av coronapandemin nämnde jag om ledarskapets villkor. När människors blickar vänds mot en är det viktigt att bilda sig en välgrundad bild av läget och situationens krav. Sedan är det viktigt att kommunicera detta och ta ut en riktning som sedan följs med konsekvens. När ledaren gör detta finns dock medvetenheten om att det i framtiden också följer ett ansvarsutkrävande, men det får inte hindra ledaren att göra det rätta.

Det ledarskap eller herdeskap som Jesus utövar i påsktidens glada evangelium sker när han blir en av oss och är beredda att ge sig själv till oss.

Honom, denne Jesus är det värt att ta rygg på!

Pastorn i Kanalkyrkan

Det finns en predikanthistoria som lyder ungefär: Pastorn klagar för en kollega och säger: ”Det är inte lätt att vara pastor i en församling. Var och en vill gå sin egen väg. Det som förr i tiden var en ganska följsam skara får som följde herden finns inte längre. Nu är det som att försöka leda katter.”

Det senaste nyordet är ”flockimmunitet”. Vi inser att den rådande virusspridningen kommer att drabba de flesta av oss. Plötsligt har vi hamnat i en situation vi är obekväma med. Vi tvingas till långtgående anpassning till andra människor. Det närmaste jag kan tänka mig är situationen i trafiken. Vi kan till nöds anpassa oss till att hålla trafikreglerna för vi vet att det annars lätt går illa. Nu tvingar ett vägarbete oss till en rejäl omväg för att låta vägarbetarna göra sitt arbete i fred.

Det är inte en avundsvärd situation samhällets ledarskap har i dessa dagar, trots den politiska borgfred som verkar ha uppstått. Vi ser kvaliteten på internationella journalisters arbete när de inte kan skilja på antalet inträffade dödsfall och antalet rapporterade dödsfall för en enskild dag. Ett redan ansträngt läge lockar människor till drastiska lösningar, både av god och av dålig art.

På söndag firar kyrkorna den goda herdens söndag. Det handlar om en tillit till herdarnas herde, den som ger sitt liv för fåren. Texterna handlar om inhyrda herdar som sticker när det blir problem och vägrar ta ansvar, men de handlar också om Den som stod kvar för det gemensammas skull.

På söndag handlar det också om pilgrimskap, där årets konfirmander under lördagen genomför en pilgrimsvandring. Här länkas det individuella och det gemensamma samman. Genom vandringen mot centrum förenas vi som individer vid trons centrum, Jesus Kristus.  

Det kanske inte är lika många som i bildlig mening följer de klassiska pilgrimslederna idag, men så länge centrum finns kvar kan vi nalkas Gud tillsammans, även om vi kommer från olika håll. I vår kyrka samlas vi till gudstjänst, nästan som vanligt. Via hemsidan och sociala medier ska vi göra ett nytt försök att med bättre teknik streama ut gudstjänsten till fler som vill ta del.

Välkommen att ta del!

Pastorn i Kanalkyrkan   

När evangelisten Johannes avslutar sitt evangelium uppger han också sin programförklaring, öppet och tydligt. Han skriver:

Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Joh 20:30-31)

Ska man vara riktigt tydlig innehåller evangeliet sju på varandra följande ”tecken”, händelser som ibland brukar beskrivas som under. Men de är inte bara underverk, de pekar också på att något helt annat har kommit: Guds rike i Jesus Kristus. Detta fick människorna på Jesu tid beskrivet för sig så att de kunde tro att Jesus var den utlovade Messias, Kristus.

Ordet ”liv” är i Johannes evangelium inte bara en beskrivning av jordelivets villkor. Det är ett symboliskt laddat ord som beskriver livet i Guds Sons tro, att människan redan inom tidens gränser kan få del av evighetens liv. Detta liv ges människorna genom att de får del av Kristus – genom hans liv och uppståndelse. Det beskrivs ibland som en pånyttfödelse eller ett nyskapande.

På detta följde en omfattande aktivitet från lärjungarnas sida. Övertygade om att Jesus verkligen hade uppstått och drivna av viljan att fler människor skulle få del av evighetens liv, fortsatte de att göra det som Jesus under sin tid på jorden hade gjort. De berättade om Guds rike, de utförde kärlekens gärningar och de inbjöd alla som ville att bli en del av församlingens gemenskap.

Ibland mötte de motstånd, som i Rom och i nuvarande västra Turkiet, men kristendomens budskap har genom enskilda och församlingars omsorg blivit en del av världens och vår egen historia. Vi som finns med Kanalkyrkan som vårt andliga hem ser oss som en del av den rörelsen och vill framgent göra som Jesus och de första kristna gjorde.

I en serie om 40 bloggar sedan den 11 mars har vi nu kommenterat den pågående coronakrisen, som vi säkert får anledning att återkomma till. I förra veckan talade vi om de händelser som förde Jesus till korset och denna vecka har vi berört de händelser som tron på uppståndelsen innebär i kristen tradition. Välkommen att höra av dig till mig eller någon annan du har förtroende för. Vi lyssnar gärna till din berättelse och vill att fler ska bli en del av vår gemenskap.

Pastorn i Kanalkyrkan  

Tanken på en slags uppståndelse är inte helt ovanlig religionshistoriskt. Det kan gälla en gud som dör och sedan vaknar till liv igen. Inte sällan är det förknippat med tankar på dagens och årets rytm. Solen färdas över himlavalvet, dör vid horisonten och återuppstår på morgonen. Liknande kan man tänka om årets rytm, med hösten som avskalandets tid och våren som tiden då allt vänder åter. Men skulle med rätta kunna säga: ”intet nytt under solen”.

I österländskt tänkande återkommer ibland tanken på att när människan dör återuppstår hon på ett liknande sätt  fast i en annan skepnad, allt i linje med hur hon har levt sitt tidigare liv här på jorden. Då lever substansen i människan vidare i varv på varv av återfödelser där det stora målet är att gå ur detta och uppgå i ett tillstånd fritt från kampen och striden i tillvaron. De stora andar som har sänts till hennes hjälp kan vägleda henne i denna strävan.

I kristen tro finns en helt annan innebörd i tanken på en kommande uppståndelse från de döda. Den betonar att livet här på jorden bara sker en enda gång: människan föds, lever och dör. Punkt. En del får ett kortare liv, andra längre. För någon blir det ett liv med möda, fattigdom, sjukdom och plåga. För andra blir det en väg mer som en räkmacka.

Ingen har så träffande beskrivit detta som Predikaren i Gamla testamentet:

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.

Vad får människan ut av all sin möda under solen?

Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma.

Solen går upp och solen går ner, så skyndar den tillbaka till platsen för sin uppgång.

Vinden blåser åt söder, så slår den om mot norr, ständigt slår vinden om, slår om och vänder igen.

Alla floder flyter mot havet, men havet blir aldrig fullt. Dit floderna har vandrat vandrar de alltid på nytt. (Predikaren 1:2-7)

Den kristna tron pekar på livets fåfänglighet och förgänglighet, men visar också på en väg vidare, ut ur tidens och rummets gränser. Detta sker genom Guds konkreta ingripande i historien, inte bara genom lösa myter om livets och tidens gång. Det viktigaste tecknet på detta är Jesu Kristi, liv, död och uppståndelse från de döda. Enligt kristen tro innebär uppståndelsen något kvalitativt nytt, inte bara en förlängning av tiden eller en utsträckning av ett meningslöst liv och lidande.

Då behöver inte människan resignera över livets gång, utan kan tvärtom med tacksamhet instämma med sångare som Carl Boberg när han skriver:

O, store Gud, när jag den värld beskådar … 

När jag hör åskans röst och stormar brusa …

När sommarvinden susar över fältet …     

Ändå är det i den kristna berättelsen den välkända psalmen får sin fullkomning: Bibelns berättelser om Guds ingripande och den egna erfarenheten av att vara ett Guds barn. Till sist fullkomnas detta med ett radikalt förändrat liv, uttryckt med orden:

När en gång alla tidens höljen falla, och jag får skåda det jag nu får tro,

och evighetens klara klockor kalla min frälsta ande till dess sabbatsro –   

då bristen själen ut i lovsångs ljud: Tack, gode Gud, tack, gode Gud.

Som tidigare sagts i denna bloggserie möter oss det eviga livet redan i detta nu. Men det finns också en slutpunkt för tidens och rummets gränser, tydligt illustrerat i Bibelns sista bok:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” (Upp 21:3-5)

Pastorn i Kanalkyrkan

I vår tid uppträder människor i världen på ett sätt som inte var möjligt för bara ett par generationer sedan. De tekniska framstegen har möjliggjort att presentera sig själv och presentera andra i en omfattning som saknar tidigare motstycke. Människor kan göra sig namn och bli en del av andra människors medvetande. Det kan skapas kontakter mellan människor över hela världen utan att en behöver lämna sitt vardagsrum.

Samtidigt förändras äktheten på avgörande sätt. Skandalerna när idolerna faller från sina upphöjda positioner duggar tätt. Å andra sidan kan människor bli ikoner genom att vara värsta buset. Det finns alltid en tvetydighet i publiken som synar de medialt uppblåsta profilerna. Gränsen mellan framgång och fall kan vara hårfin. Detta är inte en värld för nåd.

I grekiskan finns två ord närsläktade ord som stämmer in i sammanhanget: idol och ikon. En idol är återspeglingen av en gudom, ofta i den negativa bemärkelsen som finns i det svenska ordet avgud. De är tomma bilder utan reell gudomlig substans, mänskliga skapelser genom synd och dumheter. Ordet ikon hänger samman med förbudet att göra sig en bild av Gud, de perverterar förståelsen av vem Gud är. Däremot är Kristus en ikon av Gud och den upprättade människan som växer till likhet med Kristus kan ses som en ikon av Kristus. Så hur är det då med människan, mellan idol och ikon?

Vi återvänder till Romarbrevets åttonde kapitel och läser där Paulus skriver:

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre. (Rom 8:31-39)

Det är inga småsaker Paulus refererar till när det gäller Guds kärleks makt att triumfera i en människas liv. De yttre ting han anför har säkert också mött de kristna utifrån den ofta fientliga inställning de mötte i en hednisk omgivning. Ännu starkare är de kosmiskt existentiella storheter som följer: att ingenting i skapelsen, varken i nutid, dåtid eller framtid, har makten att bryta loss människan från Guds kärleks räckvidd.

Paulus beskriver något tidigare i brevet sin egen kamp för att vara en sann människa:

Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. (Rom 7:15b-19)

Lösningen på Paulus problematik är den tillräknade rättfärdigheten, att han kan räknas som en sann människa därför att Jesus var en sann människa. Genom sitt liv på jorden, sin död och uppståndelse omintetgjorde han ondskans avgörande inflytande och Guds kärleks seger. Därför upprättas människan trots sin bristfällighet. Gud skapade människan till sin avbild och genom nyskapelsen i Kristus bär människan nu hans bild.

Mer konkret betyder det att människan gradvis omformas till att i ord och handling göra Guds vilja i världen. Det behöver inte innebära att alla kristna blir saligförklarade och helgon, men att Gud verkar i bräckliga människor att göra Guds goda vilja i världen.

Pastorn i Kanalkyrkan 

När vi i fyra bloggar har beskrivit innebörden i hur den kristna kyrkan ser på uppståndelsen från de döda kan det förefalla som att det är människan som främst står i fokus. I själva verket är en sådan tolkning en produkt av vårt individualistiska sätt att tänka och leva, särskilt här i vår del av världen. I själva verket är den tanken främmande för de bibliska författarna. Uppståndelsen är något som berör hela skapelsen, skapelsen som den var tänkt att vara. Paulus skriver i sitt brev till den kristna församlingen i Rom:

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Rom 8:18-27)

Människans förehavanden berör hela skapelsen, ett påstående som stämmer mycket väl samman med hur vi ser konsekvenserna av vår livsstil i klimat- och miljökrisens ljus. Det vi gör får konsekvenser, om vi så vill det eller inte. Skapelsens kris är människans kris, där Paulus, med bilden av en födande kvinna, beskriver skapelsen nästan som ett levande väsen som väntar på att den sanna människan ska kliva fram och uppträda och agera med all den värdighet och myndighet som tillkommer människan.  

Bibeln innehåller ett antal olika skapelseberättelser, varav tre återfinns i Bibelns första Moseboks första tre kapitel. Här beskrivs inte primärt ”hur” utan ”varför” människan finns till och vad som varit hennes kallelse och mål. Det berättas om hur gränser sattes för tiden och rummet och hur människan fick en särskild plats i den värld Gud har skapat. Människan får ett ansvar att förvalta skapelsen i linje med de av Gud givna ordningarna och för att göra det måste hon börja lära känna världen, sätta namn på världen och börja inse vad som krävs för att på ett ansvarsfullt sätt kliva in som förvaltare och ytterst Guds medskapare.

Det som resten av Bibeln handlar om är försöket att hantera ondskans inträde på scenen. Ondskan har många namn men kännetecknas av det ofullständiga och det splittrade. Det som var av begynnelsen ägde inte bestånd på det sätt som hade varit Guds avsikt. Människan i sin myndighet utnyttjade situationen och sin kapacitet att både göra gott och göra ont. Med det hoppades hon uppnå en ännu större kapacitet, blind för att hon redan i sitt varande hade allt det som hon i sin strävan arbetade mot.

När Kristus uppstår från de döda blir han tecknet på den nya världsordningen. Med Paulus ord handlar det om befrielse undan förgängelsen: det som ständigt drar det goda i smutsen och negerar varje god avsikt. Men förvandlingen dröjer. Det Kristus gör med sin död och framförallt uppståndelse är ett startskott, men det förefaller inte fullbordas förrän Gud ingriper och förvandlar människan till sin avbild på nytt.

Detta kallar den kristna kyrkan för nyskapelsens under. Uppståndelsen är början på en ny himmel och en ny jord. Människans plats i denna Guds frälsningsplan är att låta sig bli en del i detta skeende genom att sätta sitt hopp till Kristus och leva i Kristi efterföljd. Detta gäller alla människor och hela skapelsen men får en särskild tydlighet i den kristna kyrkan, där det glada hoppet återberättas och människor samlas kring de främsta tecknen på rikets ankomst: dopet och nattvarden. Genom dopet får människan del av Kristi död och uppståndelse och i varje nattvardsfirande delar hon den kommande världens liv.

Pastorn i Kanalkyrkan     

Så här på fjärdedag påsk fortsätter vi läsningen av första Korinthierbrevets femtonde kapitel, där Paulus i det äldsta nedskrivna vittnesbördet om uppståndelsen förklarar för församlingen vad Jesu död och uppståndelse betyder. På annandagen såg vi vikten av uppståndelsen historicitet: att den verkligen har skett och att det finns människor som har gått i god för det. Igår noterade vi att uppståndelsen inte bara har betydelse för livet efter döden, utan att det påverkar oss här och nu, alltså inte bara frågan ”finns det ett liv efter döden?” utan lika mycket ”finns det ett liv före döden?”, alltså hur vi lever här och nu. Idag ställer vi frågan om kontinuiteten mellan vårt här och det kommande sedan. Paulus skriver:

Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.

Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. (1 Kor 15:35-49)

Kristen tro betonar kontinuiteten mellan livet vi lever här och nu, alltså att det finns en personlig uppståndelse från de döda. Vi ska känna igen varandra och vi ska känna igen Gud. Samtidigt finns det en tydlig kontrast, den uppståndelsekroppens gestalt som Paulus beskriver är väsensskild från den vi nu är. Bilden Paulus använder är bilden av ett frö som sås i jorden. Fröet göms i jorden som litet och oansenligt, men det uppstår i kraft, härlighet och oförgänglighet, det vill säga odödlighet. Därför talar kyrkan om ett evigt liv, befriat från det som idag bryter ner oss som människor: åldrande, sjukdom, umbäranden och död.

Paulus tal om den första och den andra människan för tanken tillbaka till skapelsens morgon, det talas i andra texter om den första Adam och den andre Adam som är Kristus. Adam betyder människa och är själva sinnebilden för all mänsklig existens på denna jord. Kristus är sinnebilden för den pånyttfödda människan, i alla den härlighet som Guds avbild hon var skapad till att vara. Tänk dig för ett ögonblick människan i hennes oförvanskade härlighet, som om vi lägger samman allt sant, gott och skönt i en enda varelse. Då börjar vi närma oss det som kristen tro menar när människan är en avbild av Gud.

Den som gestaltade detta mer än alla andra var Jesus från Nasaret. Han omnämns ibland som vetekornet som lades i jorden och dog. Han blir i sin person sinnebilden för det Guds rike som kommer, vidgande tidens och rummets gränser. Efter detta kommer allt att vara sig likt men också allt att vara annorlunda. Människorna kan börja orientera sig mot ett annat sätt att vara och att leva genom livet i Guds Sons tro. Om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör bär det rik frukt.

Detta är centrum i den kristna kyrkans förkunnelse av evangelium om de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Pastorn i Kanalkyrkan

Påskfirandet i svensk luthersk tradition har sina rötter i det katolska påskfirandet. Där firas ännu Jesu uppståndelse hela veckan efter Påskdagen. Reformationen i Sverige-Finland tog lång tid på sig att genomföras och när det väl var klart med en evangeliskt-luthersk kyrka i Sverige levde många av de gamla liturgiska traditionerna kvar, särskilt i folkets medvetande och traditioner. Det tog både tid och möda in överhetens nya tolkningar av kristen tro slog igenom i folkdjupets spiritualitet.

En aspekt av detta var att påskfirandet länge bestod enligt katolska ordningar. Det kom med tiden att luckras upp alltmer, inte minst utifrån överhetens nit att skapa enhetlighet i religionsfrågan. Kyrkolagen från 1686 är kanske en av vårt lands viktigaste lagar, särskilt då delar av den ägde bestånd i mer än 300 år. De liturgiska ordningarna reviderades gradvis och i och med Gustav III:s liturgireform år 1772 avskaffades och förenklades många kyrkliga högtider, tillika lediga dagar för folket.

Hade vi levt före år 1772 hade vi idag firat tredjedag påsk. Vi hade fortsatt att berätta om uppståndelsen och dess konsekvenser både för denna tiden och för den tid som kommer. Jag tänkte här fortsätta med berättelsen om hur uppståndelsen tolkades av de första kristna , och hur den kristna kyrkan uppfattar detta idag.

Jag återvänder till Paulus brev till de kristna i Korinth:

Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. (1 Kor 15:12-18)

Paulus sätter hela sin förkunnelse och hela sin trovärdighet på spel över frågan om de dödas uppståndelse. Logiken är ganska tydlig: om det inte finns en uppståndelse från de döda, då har inte Kristus uppstått, då är de kristnas tro tom och inget annat än döden väntar oss. Dessutom skulle förkunnelsen vittna falskt om Gud, ett kanske ännu värre faktum för Paulus som skriftlärd, som också personligen kastat allt över bord för att vinna detta enda.

För kristen tro är uppståndelsens liv viktigt, inte bara där och då utan också här och nu. Ibland har det hävdats att de kristna bara är intresserade av livet ”ovan där”. Jag har hört den invändningen så länge jag har varit aktiv i kyrkan men jag har aldrig hört någon säga så i en predikan eller i ett bibelstudium. Istället är det så att tron på ett ”ovan där” återverkar på livet ”redan här”. också för deras egen del. När någon sjunger ”ovan dör samlas helgonen” ger det ju framförallt hopp i den värld sångaren befinner sig i. Vi skulle kunna säga att vi redan nu lever det liv som väntar oss ovan där och sångaren hjälper oss i den föresatsen.

Bland det första Jesus sa när han kallade sina första lärjungar var att Himmelriket är nära. Det är inte av denna världen, ändå mitt i den. Ett annat sätt att säga samma sak är ”redan nu – ännu icke”. Genom tro och dop blir vi en del av denna de heligas gemenskap, väl medvetna om att det ännu dröjer innan det slår igenom helt och fullt. Men det förutsätter verkligen att det finns en de dödas uppståndelse. När det väl är utrett inför sig frågan vad vi menar med de dödas uppståndelse. Till detta vill jag återkomma imorgon.  

Pastorn i Kanalkyrkan